Jag tror ingen av er läsare inte är införstådda med problemet att kunna få tre tjejer att leka ihop.
På ett rättvist och sunt sätt.
Utan konflikter.
Utan skitsnack Och utan bråk.

Är man liten, tjej och udda i antal, blir det en utanför. Kanske inte utan undantag.
Men i alla fall i regel. Eller ofta. Med små enkla medel vet de precis hur de ska göra. För att stöta ut. Eller för att istället passa in. Och bli vald!
"Du får inte plats här". "Vi kan bara vara två här".
Jag ser det hos treåringar. Femåringar. Och Tioåringar.
Skitsnacket är givetvis överallt. Oundvikligt.
Ja vi kan kalla det vad vi vill.
Men jag tror ni förstår vad jag menar!

Men att jag ser det hos vuxna.

Där går min gräns. Det accepterar jag inte.
Det finns inget som är så svagt, smutsigt och äckligt som skitsnack. En kollega som talar illa om en annan kollega.
Eller en granne som talar illa om en annan granne.
"Är inte hennes son lite väl ouppfostrad"?
"Har inte hon lagt på sig lite väl mycket över sommaren?". Eller
, "Nej, jag förstår mig inte på henne, deras barn får ju vara ute hur länge som helst om kvällarna".
Vuxna människor som håller på med skitsnack, att baktala andra och vill få andra att framstå i dålig dager, berättar mer om dem själva än personen i fråga som de kritiserar. Och jag tänker, vad är det egentligen som gnager där inne så hemskt?

Vem är det egentligen som tar fram den där lilla förtryckta femåringen i dig?

Är det inte istället dags att göra upp med ditt förflutna, släppa femåringen fri, och se till det goda istället.
För ingen människa någon stans är felfri. Aldrig. Någonsin.
Man gör misstag. Du, jag och alla andra.
Alltid.
Med det viktigaste av allt är att kunna säga förlåt. Och ta emot ett förlåt.
Att be om ursäkt, och att kunna förlåta.
Och det, förutom att vara en god kompis, är precis vad jag försöker lära min femåring och sjuåring idag.
Och alla andra dagar!
Att de duger precis som de är. Att de är viktiga.
Och att alla får vara med.
Och har man gjort något dumt eller fel så säger man förlåt.
Och är det inte så, att ditt mammahjärta smälter när ditt barn kommer fram och ger dig en varm kram och säger "Förlåt mamma" efter det att de just precis gått över gränsen eller på något annat sätt upprört eller sårat dig eller sina medmänniskor.
Jo precis så är det.
Ett förlåt och sedan är det passé!
Så enkelt, eller hur?!