Många gånger bygger jag en mur runt mig av otillgänglighet.

Ingen kan nå mig där, innanför min mur.

Inget kan påverka mig.

Det spelar ingen roll vad andra tycker, vad andra tänker, vad jag ser.

No man is an island, but I am.

Ensam är stark eller hur var det nu. Men så händer något, sakta börjar det brytas i fogarna, jag plockar bort bit för bit. Hjärtat tinar, frosten börjar rinna av, något släpps in.

Sen tas det bort lika fort som det fick sin plats.

Det blir ett hål och för en sekund rasar det, bara för att en liten stund senare börja byggas upp igen, högre och starkare.

Med ny övertyglese om att jag är på min egen hand.

Om jag bygger min mur runt mig, mot andra människor behöver jag inte känna, behöver inte vara sårbar.

Går med skölden uppe och parerar snabbt undan det som skulle kunna bryta sig in och göra så att marken börjar gunga.

Det som gör tillvaron osäker. Som skulle inebära att allt inte beror på mig, att jag inte längre har kontroll.

Finns det rum för någon mer?

Ryms det igentligen något mer än mig själv längst där inne, det gör ju så ont.

Att släppa in mer än på säkert avstånd. Jag har min mur, det känns tryggt, den kan jag kontrolera.

Där innanför vet jag att jag är trygg. Med mig själv. I ett rum av sten.

Där väggarna är kala och trista, där det är kallt.

Men det finns någon som försiktigt kan bryta ner muren, det vet jag, någon stans långt där inne.

Jag har sett det så många gånger hos andra, jag vet det så väl i teorin.

Någon som tar bort min mur och gör sig själv till hörnsten.

För att jag inte ska behöva ha mina murar uppe. Där jag inte är ensam.

Jag vet det så väl. Jag har alla svaren. Det låter så fint i teorin, men hur gör man i praktiken?

Hur ropar man på hjälp, när jag klarar mig så bra själv?

Jag kan lösa allt. Jag behöver ingen, inget. Men ändå så är det kallt.

Ändå finns det skugga, solen lyser inte igenom.

Maskrosor växer genom asfallt.

I öken finns det oaser.

I muren finns det sprickor.

Hjärtat är så skört, så lätt att gå sönder, även om det är av sten.

Även ett hjärta av sten kan krossas.

Gör mitt hjärta mjukt igen, plocka bort sten, flisor, allt av hårdhet och förmörkelse.

Fyll det av Kärlek. Bryt ner mina murar.

Alla bär vi på en mur inom oss,

en mur som stänger in allt det vackra som bara längtar efter att spira!

Barnet som blir vuxet,

livet som blir instängt bakom en mur av smärta och rädsla

- den ska rivas!

Kramar//HellaKakan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så vare lördag igen och dom större barnen ha åkt till sin pappa och ja åh C titllbringar dagen med att göra precis ingenting, :D   imorgon ska sotterna på kurs med kaninen wille för att lära sig mer om kaninhoppning, så hon såsmåning om kommer ...

Godmorgon vänner så va de Tisdag och sommaren håller på att lida mot sitt slut, Ja kan inte påstå att ja tycker denna sommar ha varit så jätte rolig precis, de ha varit kallt och trist väder mina soltimmar är inte alls lika många som de ha vari...

Hej Vänner (Och Mamma) Nu har ja inte skrivit här på över ett år och de ha hänt så otroligt mycket under 2016 Ja vet inte riktigt var man ska börja eller hur man ska börja,   Men iaf, ja kan skriva en kort summering av de gångna åter och sen ka...

  Älskade mamma, vart tog du vägen? Det är så tomt, så tomt. Inget kommer någonsin bli sig likt utan dig, Du var inte bara min mamma du var ju också min bästa vän. Jag saknar dig så mamma, så mycket att det värker i hela kroppen. Vi alla behöver dej...

                Så vare Månndag, :D Helgen ha varit både mysigt och roligt, myscket surr och gott sällskap., Ungarna ha varit en vecka hos pappsen och lite till Så fredagen innan de åkte hade vi extra mys, :D Snön ha kommit och g...